2 juni 2013

Proveniens som pyser


Porträtthuvud på Auktionsverket: Svassande pladder och ingen historia.

När det gäller antikviteter från antiken får man vara på sin vakt. Den som önskar spännande läsning på temat kan med fördel ta del av ”The Medici Conspiracy” (2006) av Peter Watson. Det är en läsvärd, spännande och ytterst obehaglig berättelse – helt dokumentär – om modern gravplundring och annan piratarkeologi, som de senaste decennierna förmedlat stöldgods för mångmiljonbelopp till samlare och världens främsta museer.

Metropolitan Museum i New York och Getty Museum i Los Angeles är bara några av de museer som förstört sitt goda rykte för lång tid framöver. De fick återlämna skatter de köpt för dollarmiljoner, bl. a. den så kallade Eufronios-kratern 2007, och höga museichefer ställdes inför rätta i Italien.

Rubrik i New York Times: "Ciao to a Met Prize returning to Italy"

Så marknaden har förändrats de senaste åren. Auktionshusen tar inte längre leende emot tusentals apuliska gravföremål utan att ställa frågor, och föremål från antiken utan proveniens skall vara omöjliga att sälja.

I teorin, alltså. I Sverige hanterar auktionshusen proveniensuppgifter ganska nyckfullt. I vissa kataloger kan det stå ”Proveniens: svensk privatsamling” sida upp och sida ner i en katalog, och den uppgiften har man ju inte så mycket glädje av. ”Samlarhem” är ett annat ord som är litet tragiskt i sin tomhet. Man vill gärna ge föremålen den glans som proveniens tillför, men samtidigt undvika att lämna ut någon information.

Även i fallet med ett antikt romerskt porträtthuvud på Auktionsverkets kvalitetsauktion kommande vecka kände man uppenbarligen att man borde skriva något om proveniensen, om inte annat så för att slippa frågor. Resultatet blev ett stycke parodisk prosa, naiv och högtravande på samma gång. Det är en prestation att med 18 ord skriva något så innehållslöst:

”Proveniens: Hemfört till Sverige under 1900-talets början av svensk adelsman, vidare i arv inom familjen till nuvarande ägare”.

’Hemfört’ är väl ett perfekt ord för just stöldgods. Hade skulpturen varit inköpt hade man väl skrivit det. Och det är svårt att veta hur man ska hantera den märkliga uppgiften att erövraren var adelsman. Varför inte skriva om han var rödhårig eller adjunkt? Låt oss bara hoppas att det inte rör sig om muntliga uppgifter från en före detta insamlingschef på Röda korset…

Poängen med proveniensuppgifter, Auktionsverket, är att en presumtiv köpare själv skall kunna säkerställa att skulpturen har ett lagligt ursprung. I detta fall behöver katalogtexten bl. a. bevisa att den inte utgrävts sedan strängare lagstifting tillkom på 1970-talet. Var den befann sig innan den "hemfördes" har också visst intresse.

Det kräver mera fakta, och mindre trams.

Stöldgods eller inte?

7 maj 2013

Ap-Jesus och en pimpad teckning



Många har nog redan hört talas om Cecilia Gimenez, en spanjorska i 80-årsåldern, som beslöt sig för att på egen hand restaurera en liten fresk föreställande Jesus i sin lokala kyrka i Borja i närheten av Zaragoza. Resultatet blev – oväntat.














Bilden har liknats vid en hårig apa och reaktionerna har växlat mellan höjda ögonbryn, gapskratt och inte så litet indignation. Media rapporterade om vandaliseringen av vad som påstods vara en oersättlig målning, som det var tveksamt om man skulle kunna rädda.

Men till slut hade det hela blivit så omskrivet att en mer nyanserad bild började tränga igenom i nyhetsbevakningen. Och målningen som fru Gimenez ”vandaliserade” var kanske inte så märkvärdig trots allt, en ganska kitschig standardjesus från slutet av 1800-talet som knappast någon längre vill återställa.

Gimenez version av frälsaren blev nämligen en turistmagnet av sällan skådat slag, en ekonomisk solskenshistoria i ett land som inte har så många dylika att berätta för närvarande. Turistbussarna väller in, Ryanair ordnar specialflighter (de kommer inte till himlen ändå – såg ni Kalla fakta?) och på vägen hem har besökarna med sig t-shirts, kaffekoppar och affischer med Cecilia Gimenez’ ganska rörande Jesusbild. Jag hickade till när jag läste att hon ville ha royalties, men lugnades när jag insåg att pengarna skulle gå till kyrkan. Ingen har nämligen ifrågasatt att Cecilia är en mycket from dam.

Jag röstar på frikännande och en kram. Och royalties.

Helt annorlunda förhåller det sig med skurkarna som bestämde sig för att förbättra ”La contadinella”, en teckning av italienaren Paolo Michetti (1851-1929). Inombords hör jag hela Kapten Haddocks vokabulär bubbla. Man skulle vilja släppa ner de skyldiga i Mexiko med fallskärm, med förtejpad mun och en lapp på bröstet: ”Hej. Jag tillhör en konkurrerande knarkkartell”.

Michettis teckning var förtjusande och förenade många av de egenskaper som gör teckningar så spännande: nerven i pastellkritornas skrift, omedelbarheten i det anspråkslösa motivvalet, den suggestiva, ofullbordade karaktären. Teckningen ropades ut på auktion i Milano 2007 och klubbades för 2100 euro.

Tyvärr fick teckningen inte vara i fred. Den nye ägaren insåg att diverse hötorgs-retuscher skulle göra bilden attraktiv för folk med mera pengar än blick. Den späda kroppen fick bröst och ett halsband, det antydda ansiktet fullbordades utifrån något själlöst modemagasin, en del av bakgrundsteckningen utsträcktes för att dölja en obetydlig fläck på papperet. Efter ett år var bilden klar för nästa auktion. Resultat? En riktigt usel teckning. Och 9500 euro.

Så kan det gå. Bra konst kostar ofta mycket mindre än dålig konst, och det är ju trevligt.

Vandalisering och förfalskning är laddade ord, och rymmer ett visst mått av subjektivitet. De kan utan vidare tillämpas på förvandligen av Michettis teckning, där girigheten i kombination med okunskap och estetisk blindhet var dömd att misslyckas. Som förädling betraktad är den som att dekantera årgångsvin i en Coca Colaflaska.

Vad ska man då säga om Ap-Jesus? Noll poäng för det tekniska utförandet, visserligen. Men hundra poäng för unicitet. Och är det inte långt mera hjärta i bilden än i vykorts-Jesus som döljer sig bakom?

Paradoxalt nog är den tokiga bilden mer äkta än originalet. Jag hoppas den får vara i fred.

4 maj 2013

Olof Hellström

Välskrivet av Sebastian Johans i UNT om Umefödde Uppsalakonstnären Olof Hellström och hans retrospektiva utställning på Uppsala konstmuseum!

http://www.unt.se/kultur/konst/alltid-manniska




"Befrielsen" på Martin Luther Kings plan
Foto: Dick Pettersson (UNT)






















"Som skulptör är Hellström trogen sina rötter i en rätt så klassiskt orienterad modernism, men till skillnad från många av sina kolleger är hans verk inte drabbat av samma övertro på formernas förmåga att öppna världen, och det gör att det har fått en betydligt längre hållbarhet. Hellström förlitar sig inte på formen, han kämpar med den. Går det att gestalta över huvud taget, är en fråga som hela tiden tränger sig på och måste besvaras."

Nedanstående länk leder till Konstmuseets presentation av samma utställning (20 april-2 juni 2013), inklusive ett bildspel:

http://www.uppsala.se/sv/Kulturfritid/Kultur/Konst--museer/Uppsala-konstmuseum/Konstutstallningar/Utstallningar-2013/Olof-Hellstrom/